Onsdag 5/12-07
En ny dag har inletts. 19 dagar kvar till julafton.
Ibland så tycker jag inte om min mamma. Just nu är ett sådant tillfälle. Vi har inte bråkat eller så men jag blir så arg på att hon ska vara så himla pedantisk. Damsuger huset, varje dag och inte blir det bättre av att det snart är jul och att hennes pedanthet börjar gå ut över oss andra. Nyss sa hon åt mig att hon såg några dammkorn på mitt rum och att jag var tvungen att städa hela rummet, grundligt. Hon sa det inte snällt heller utan det var med en irriterad röst. Jag har länge undrat varför hon är så pedantisk som hon faktiskt är, och under de senaste åren så har jag fått reda på väldigt mycket om min mamma som jag aldrig ens hade kunnat gissa mig till, jag antar att det är en blandning av alla saker som hon har varit med om som har gjort att hon måste känna kontroll, och hennes sätt att göra det är att ha perfektion runtomkring sig.
När man var liten så var ens föräldrar, bara föräldrar. Men nu, när man blir äldre, så börjar man se vilka de egentligen är, vilka brister de har, vad de har gått igenom som unga och vilka personer som döljer sig under ytan.
Något jag tänkte på när mamma hade "tantmiddag" var att jag var helt plötsligt accepterad som en vuxen och inte som ett barn, jag fick sitta vid deras bord och jag deltog i deras samtal, jag var på samma nivå som dem helt enkelt. De lyssnade även på vad Jag hade att säga och de diskuterade med mig som en vuxen. Då kände jag mig stor. Jag har också börjat känna mig stor när jag tänker på att nästa år så börjar jag sista året på gymnasiet, både skrämmande och spännande. Men det känns även fel. En del av mig är den där vuxna personen som snart ska ge sig ut i världen och en del av mig är fortfarande ett litet barn som kryper upp i famnen på mamma när jag är ledsen och som ber henne att blåsa där jag har gjort mig illa.
Jag antar att det är en del av livet att känns sådär, stor och liten på samma gång!
Ibland så tycker jag inte om min mamma. Just nu är ett sådant tillfälle. Vi har inte bråkat eller så men jag blir så arg på att hon ska vara så himla pedantisk. Damsuger huset, varje dag och inte blir det bättre av att det snart är jul och att hennes pedanthet börjar gå ut över oss andra. Nyss sa hon åt mig att hon såg några dammkorn på mitt rum och att jag var tvungen att städa hela rummet, grundligt. Hon sa det inte snällt heller utan det var med en irriterad röst. Jag har länge undrat varför hon är så pedantisk som hon faktiskt är, och under de senaste åren så har jag fått reda på väldigt mycket om min mamma som jag aldrig ens hade kunnat gissa mig till, jag antar att det är en blandning av alla saker som hon har varit med om som har gjort att hon måste känna kontroll, och hennes sätt att göra det är att ha perfektion runtomkring sig.
När man var liten så var ens föräldrar, bara föräldrar. Men nu, när man blir äldre, så börjar man se vilka de egentligen är, vilka brister de har, vad de har gått igenom som unga och vilka personer som döljer sig under ytan.
Något jag tänkte på när mamma hade "tantmiddag" var att jag var helt plötsligt accepterad som en vuxen och inte som ett barn, jag fick sitta vid deras bord och jag deltog i deras samtal, jag var på samma nivå som dem helt enkelt. De lyssnade även på vad Jag hade att säga och de diskuterade med mig som en vuxen. Då kände jag mig stor. Jag har också börjat känna mig stor när jag tänker på att nästa år så börjar jag sista året på gymnasiet, både skrämmande och spännande. Men det känns även fel. En del av mig är den där vuxna personen som snart ska ge sig ut i världen och en del av mig är fortfarande ett litet barn som kryper upp i famnen på mamma när jag är ledsen och som ber henne att blåsa där jag har gjort mig illa.
Jag antar att det är en del av livet att känns sådär, stor och liten på samma gång!
Kommentarer
Trackback
